Snö i oktober

Gribbylund 14 oktober kl 8:50

Ännu en dag med snö som virvlar genom luften. Blir det en tidig vinter i år, eller är det bara återigen ett av naturens practical jokes mot våra förväntansfulla barn? Snowboarden, skidorna och skridskorna är redan framplockade.

Svamp

Helgens svamputflykt till Roslagen blev mycket lyckad.
Rödgul trumpetsvamp hittade vi mängder av. Vildsvinen hade dessutom haft den stora vänligheten att lämna kvar en hel del gula kantareller åt oss. Därutöver gjorde vi ett litet fynd av svart trumpetsvamp.

Vi har lärt oss läxan den hårda vägen och rensar svampen på plats i skogen. Gör alltid det! Sen återstår bara att ta hand om härligheten. Det som kan torkas är lättast att ta hand om, resten gäller att hitta plats för i frysen.

Här är ett enkelt och gott recept på fisksoppa. Det är speciellt bra när man vill göra något av alla småbitar som man putsar bort för att få fina laxfiléer:

Koka upp en liter buljong. Lägg i en näve torkad rödgul trumpetsvamp och låt koka ca 10 min. Vispa ner lite crème fraiche. Lägg i laxbitarna och låt dem koka några minuter.
Salta och peppra.

Geranium Sirak

Bufo bufo

Får jag presentera fru Padda, inneboende i min trädgård.
Vårt gemensamma intresse är att böka runt i jorden där det är svalt och fuktigt och trevligt. Det vill till att jag är försiktig när jag svingar silvergrepen för att undvika tragedi och ond bråd padd-död. Damen är farligt kamouflagefärgad i hyn.

Hon är en mycket värdig padd-dam, tillika kär gammal vän. Vi har kamperat ihop i ganska många år nu. Klok är hon också, som insett att det absolut inte är trevligare i någon annans trädgård. Det uppskattar jag, som varje vår ser resterna av hennes hädangångna anförvanter ute på gatan.

Trädgårdsnattviol

När huset var nybyggt läste jag om en vacker, väldoftande blomma som hette trädgårdsnattviol. Den ville jag ha i min blivande trädgård. Frö inköptes och förodlades efter konstens alla regler. År efter år upprepades samma procedur, helt utan framgång. Det var mycket frustrerande.

Under tiden hade det börjat växa upp en hel del på den där ostrukturerade leråkern som alltså var tänkt att bli en trädgård. Bland annat fanns det en storvuxen växt som spred sig som en löpeld. Jo, den blommade också mycket vackert och visst doftade den underbart. Men eftersom den spred sig så villigt så var den dömd att betraktas som ett ogräs. Och ogräs ska ju bort! Samtidigt slet jag med mina trilskandes frösådder på fönsterbänken. Jag ville ha trädgårdsnattviol, basta!

Kommen så här långt i min sedelärande historia kan ju vem som helst räkna ut vad det var jag ryckte upp med sådan frenesi: Trädgårdsnattviol, naturligtvis. I enorma mängder.
Där någonstans började jag inse det där med att arbeta med, och inte mot, naturen. Och att vissa växter föredrar att föröka sig utan min inblandning. Trädgårdsnattviolen finns numera i min trädgård för gott. Ibland får den fröa av sig och året efter bäddas trädgården in i ett blålila doftande moln i juninatten.

Häggen omfamnar mitt kök

Man ska göra som skomakaren och ta ledigt mellan hägg och syren. Min egen hägg är en historia för sig. Som nybliven trädgårdsägare hade jag diffusa begrepp om buskar och träd i allmänhet och deras tillväxtpotential i synnerhet. När jag hittade en liten oansenlig buske för halva priset i en trädgårdsbutik som skulle slå igen, slog jag till.

Det utlovades en vacker blomning och busken var ju så billig. Den såg mycket oskyldig ut. Ja, den var faktiskt så liten och spinkig att jag planterade den i skydd av huset. För säkerhets skull. Behöver jag nämna att idag är rollerna ombytta… Nånstans hade jag en bild av ett yvigt buskage och tog väl aldrig reda på fakta. Att just häggen kan bli ett av våra större träd där den trivs, har därför uppdagats för mig allt eftersom.

Nu står den där på hörnet och når kämpehögt över taknocken. Grenarna sträcker sig åt alla håll och ger mig ett omfamnat kök. När jag sitter vid mitt köksbord och tittar ut mot gatan inramas utsikten av en ståtlig hägg. Tittar jag ut mot trädgården når häggens grenar även dit. Det är ombonat värre.

Med det höga grundvattnet var det inte så konstigt att häggen fick glädjefnatt och växte till sig i rekordfart. Att husgrunden är stabil och står emot, är min smala lycka. Det akuta behovet av hägg är alltså tillfredsställt. Nu ägnar jag mig istället åt att plantera syrener. Hur skulle jag annars kunna ta ledigt som skomakaren?

Odjur

Att bli med trädgård innebär utan undantag att också bli med odjur. Så kommer den lidelsefulle trädgårdsamatören alltid att ha sina lyckligaste stunder under vinterns läsning av frökataloger. Då, och bara då, kommer trädgårdsamatören att ensam råda över sin odlingslott i livet.

En trädgårdsamatör vet att uttrycket ”Herre på täppan” är om inte rent ljug, så en sanning med modifikation. Ety det myntats mot bättre vetande. Med stor sannolikhet av någon - troligen stadsbo - som inte lärt känna vare sig pingborre eller vattensork. För om djungelns lag är att äta eller ätas, så lyder trädgårdens lag: Om någonting kan ätas, så kommer det alltid att finnas någon som med glädje gör just detta. Att ha en trädgård är att driva restaurang, det är lika bra att inse faktum.

Den trädgårdsägare finns inte, som inte förbannat allt mellan nematoder med smak för potatis, till alkoholiserade älgar med smak för jästa äpplen. För det som odlas utsöndrar dofter. Och dofterna är trädgårdens egen neonreklam för allt och alla med smak för hortikulturens delikatesser.

Ibland undrar jag om inte jag själv utsöndrar någon sorts odlarferomoner redan när jag väljer och vrakar bland fröpåsarna. För så fort jag under några varma försommardagar petat fröna i jorden kan jag riktigt förnimma hur startsignalen går i kvarteret:
- Ah, säger sniglarna njutningsfullt till varandra, det vankas isbergssallad i Grepens trädgård i år igen! Och så rättar de in sig som järnfilspån över magneten och sätter full fart framåt.

Andra har sina vägar mera sporadiskt förbi, men visar icke desto mindre sin uppskattning av allt som dukats fram. Att få en rådjursfamilj på visit en tidig aprilmorgon resulterar utan undantag i en sorglig syn. Omsorgsfullt dekapiterade tulpaner kan ju få den mest entusiastiske trädgårdsamatör att överväga byte av hobby. Eller åtminstone asfaltering och stenläggning.

Men så en vårdag är jag ute och städar upp efter vintern och dyker in under det stora buskaget. Överraskad finner jag mig stående på noslängds avstånd från den allra sötaste lilla Bambi. Det lilla djuret tittar upp på mig med en förtröstansfull blick i de stora bruna ögon. När den första häpnaden lagt sig, retirerar jag sakta för att lämna den lilla varelsen ifred. Jag ägnar mig sedan finkänsligt åt trädgårdens baksida, tills dess att mor och barn lyckligt har återförenats. Då är jag glömsk av att jag kommer att vilja slå ihjäl den på fläcken när nästa års, ännu outslagna, tulpaner försvinner in i det söta lilla gapet.

Hepatica noblis

I solnedgångens sista strålar glöder blåsipporna. Jag har hört sägas att blåsipporna är "unga" i floran och att det är därför de är så variabla i färgen. Själv får jag aldrig nog av det blåa. Ett hav av gult är på sin höjd uppiggande. Ett hav av blått är för att försjunka och meditera i. Många blåsippsvändor blir det innan dagen är slut.

Galathofil kapitalism

För den som gillar att se en snabb tillväxt på tillgångarna är släktet galathus ett måste. Mycket riktigt så har också mina fjolårstuvor av tusenbröder blivit blombara till min oförställda förnöjelse.
Lustigt egentligen, man kan inte snabbt nog önska bort det vita i trädgården, så är man där igen och ska ha det vitt, vitt, milsvitt.

En strålande helg med stekande sol fick spännande saker att hända i trädgården. Åtskilliga grannar i kvarteret tog även dom tillfället i akt att slå ut i vårvärmen. Och så till sist det ultimata vårtecknet: Om våra pollentäppa näsor så tillåter, kan vi dra ett djupt andetag och insupa atmosfären från nejdens första utegrill. Nu är det vår!

Det våras för grönsakerna

Det räcker att sätta ett (ännu inte så jordigt) finger i luften för att känna vartåt vindarna blåser i år. Det är trädgårdsland som gäller. Inom loppet av en vecka har vi sett Michelle låta skolbarn gå lös på Vita husets gräsmatta och fått initierade rapporter från Trädgårdsmässan. I finanskrisens spår har självhushållning kommit på modet och fröpåsarna uppges till och med vara slutsålda på sina ställen.

Men nu är det så här: Ni har att göra med en som redan i unga år gick ner sig i fröpåseträsket. Jag vet. Jag har varit där. Så tillåt mig komma med en surmulen kommentar: Ni kommer aldrig att lösa familjens ekonomiska problem med hemodlade rädisor. Jag har alltså lärt mig läxan den hårda vägen. Man får vara glad om man tjänar in vad fröpåsen kostade. I de flesta fallen.

Undantag finns. Squash tillhör våra charmigare ogräs. Köp en påse och så i fet jord i ett soligt hörn i trädgården. Succé! Utom möjligen hos alla de som ska ta del av ditt överflöd. Här kan bara pliktkassen full med övermogen och ogallrad Victoria konkurrera när du ska testa stabiliteten i vänskaps- och familjerelationerna.

Alla andra framgångar inom grönsaksodlandet brukar vara ett pålitligt test på din förmåga att vattna, vattna, vattna, rensa, rensa, rensa samt att nogsamt mörda mördarsniglar. Men det återkommer jag till.

DN

Nävor

Mer att längta efter...

Släktena Anemone och Hepatica trivs i min trädgård. I likhet med Tardatulpanerna förökar de sig flitigt. Den fuktiga och mjukt skuggade myllan under Funkia har visat sig vara en bra barnkammare för förökning av tulpanerna.

Galantofili

När jag för en gång skull åkte ut till sommartorpet redan i maj gjorde jag ett riktigt fynd: Bakom syrenhäcken upp mot skogen hade snödropparna förökat sig till stora ruggar. Blomningen hade avtagit i den hårda konkurrensen, men tuvorna innehöll tusentals smålökar att ta hem till trädgården. Inför årets blomning är spänningen stor, hur många fler lökar har blivit blombara? Plötsligt förstår jag det där med galantofili. För här handlar det om de mest förtjusande små individer. Jag inser att jag har en viktig uppgift framför mig: Vilka är ni och vad heter ni?
Bilderna är från 2008.





Galantofiler

Drömmar om en kommande sommar...

Det är kallt och sommaren känns sååå långt borta.





Det är det här som är Grepens Trädgård. Välkommen in!