Odjur

Att bli med trädgård innebär utan undantag att också bli med odjur. Så kommer den lidelsefulle trädgårdsamatören alltid att ha sina lyckligaste stunder under vinterns läsning av frökataloger. Då, och bara då, kommer trädgårdsamatören att ensam råda över sin odlingslott i livet.

En trädgårdsamatör vet att uttrycket ”Herre på täppan” är om inte rent ljug, så en sanning med modifikation. Ety det myntats mot bättre vetande. Med stor sannolikhet av någon - troligen stadsbo - som inte lärt känna vare sig pingborre eller vattensork. För om djungelns lag är att äta eller ätas, så lyder trädgårdens lag: Om någonting kan ätas, så kommer det alltid att finnas någon som med glädje gör just detta. Att ha en trädgård är att driva restaurang, det är lika bra att inse faktum.

Den trädgårdsägare finns inte, som inte förbannat allt mellan nematoder med smak för potatis, till alkoholiserade älgar med smak för jästa äpplen. För det som odlas utsöndrar dofter. Och dofterna är trädgårdens egen neonreklam för allt och alla med smak för hortikulturens delikatesser.

Ibland undrar jag om inte jag själv utsöndrar någon sorts odlarferomoner redan när jag väljer och vrakar bland fröpåsarna. För så fort jag under några varma försommardagar petat fröna i jorden kan jag riktigt förnimma hur startsignalen går i kvarteret:
- Ah, säger sniglarna njutningsfullt till varandra, det vankas isbergssallad i Grepens trädgård i år igen! Och så rättar de in sig som järnfilspån över magneten och sätter full fart framåt.

Andra har sina vägar mera sporadiskt förbi, men visar icke desto mindre sin uppskattning av allt som dukats fram. Att få en rådjursfamilj på visit en tidig aprilmorgon resulterar utan undantag i en sorglig syn. Omsorgsfullt dekapiterade tulpaner kan ju få den mest entusiastiske trädgårdsamatör att överväga byte av hobby. Eller åtminstone asfaltering och stenläggning.

Men så en vårdag är jag ute och städar upp efter vintern och dyker in under det stora buskaget. Överraskad finner jag mig stående på noslängds avstånd från den allra sötaste lilla Bambi. Det lilla djuret tittar upp på mig med en förtröstansfull blick i de stora bruna ögon. När den första häpnaden lagt sig, retirerar jag sakta för att lämna den lilla varelsen ifred. Jag ägnar mig sedan finkänsligt åt trädgårdens baksida, tills dess att mor och barn lyckligt har återförenats. Då är jag glömsk av att jag kommer att vilja slå ihjäl den på fläcken när nästa års, ännu outslagna, tulpaner försvinner in i det söta lilla gapet.