Bufo bufo

Får jag presentera fru Padda, inneboende i min trädgård.
Vårt gemensamma intresse är att böka runt i jorden där det är svalt och fuktigt och trevligt. Det vill till att jag är försiktig när jag svingar silvergrepen för att undvika tragedi och ond bråd padd-död. Damen är farligt kamouflagefärgad i hyn.

Hon är en mycket värdig padd-dam, tillika kär gammal vän. Vi har kamperat ihop i ganska många år nu. Klok är hon också, som insett att det absolut inte är trevligare i någon annans trädgård. Det uppskattar jag, som varje vår ser resterna av hennes hädangångna anförvanter ute på gatan.

Trädgårdsnattviol

När huset var nybyggt läste jag om en vacker, väldoftande blomma som hette trädgårdsnattviol. Den ville jag ha i min blivande trädgård. Frö inköptes och förodlades efter konstens alla regler. År efter år upprepades samma procedur, helt utan framgång. Det var mycket frustrerande.

Under tiden hade det börjat växa upp en hel del på den där ostrukturerade leråkern som alltså var tänkt att bli en trädgård. Bland annat fanns det en storvuxen växt som spred sig som en löpeld. Jo, den blommade också mycket vackert och visst doftade den underbart. Men eftersom den spred sig så villigt så var den dömd att betraktas som ett ogräs. Och ogräs ska ju bort! Samtidigt slet jag med mina trilskandes frösådder på fönsterbänken. Jag ville ha trädgårdsnattviol, basta!

Kommen så här långt i min sedelärande historia kan ju vem som helst räkna ut vad det var jag ryckte upp med sådan frenesi: Trädgårdsnattviol, naturligtvis. I enorma mängder.
Där någonstans började jag inse det där med att arbeta med, och inte mot, naturen. Och att vissa växter föredrar att föröka sig utan min inblandning. Trädgårdsnattviolen finns numera i min trädgård för gott. Ibland får den fröa av sig och året efter bäddas trädgården in i ett blålila doftande moln i juninatten.

Häggen omfamnar mitt kök

Man ska göra som skomakaren och ta ledigt mellan hägg och syren. Min egen hägg är en historia för sig. Som nybliven trädgårdsägare hade jag diffusa begrepp om buskar och träd i allmänhet och deras tillväxtpotential i synnerhet. När jag hittade en liten oansenlig buske för halva priset i en trädgårdsbutik som skulle slå igen, slog jag till.

Det utlovades en vacker blomning och busken var ju så billig. Den såg mycket oskyldig ut. Ja, den var faktiskt så liten och spinkig att jag planterade den i skydd av huset. För säkerhets skull. Behöver jag nämna att idag är rollerna ombytta… Nånstans hade jag en bild av ett yvigt buskage och tog väl aldrig reda på fakta. Att just häggen kan bli ett av våra större träd där den trivs, har därför uppdagats för mig allt eftersom.

Nu står den där på hörnet och når kämpehögt över taknocken. Grenarna sträcker sig åt alla håll och ger mig ett omfamnat kök. När jag sitter vid mitt köksbord och tittar ut mot gatan inramas utsikten av en ståtlig hägg. Tittar jag ut mot trädgården når häggens grenar även dit. Det är ombonat värre.

Med det höga grundvattnet var det inte så konstigt att häggen fick glädjefnatt och växte till sig i rekordfart. Att husgrunden är stabil och står emot, är min smala lycka. Det akuta behovet av hägg är alltså tillfredsställt. Nu ägnar jag mig istället åt att plantera syrener. Hur skulle jag annars kunna ta ledigt som skomakaren?