Trädgårdsnattviol

När huset var nybyggt läste jag om en vacker, väldoftande blomma som hette trädgårdsnattviol. Den ville jag ha i min blivande trädgård. Frö inköptes och förodlades efter konstens alla regler. År efter år upprepades samma procedur, helt utan framgång. Det var mycket frustrerande.

Under tiden hade det börjat växa upp en hel del på den där ostrukturerade leråkern som alltså var tänkt att bli en trädgård. Bland annat fanns det en storvuxen växt som spred sig som en löpeld. Jo, den blommade också mycket vackert och visst doftade den underbart. Men eftersom den spred sig så villigt så var den dömd att betraktas som ett ogräs. Och ogräs ska ju bort! Samtidigt slet jag med mina trilskandes frösådder på fönsterbänken. Jag ville ha trädgårdsnattviol, basta!

Kommen så här långt i min sedelärande historia kan ju vem som helst räkna ut vad det var jag ryckte upp med sådan frenesi: Trädgårdsnattviol, naturligtvis. I enorma mängder.
Där någonstans började jag inse det där med att arbeta med, och inte mot, naturen. Och att vissa växter föredrar att föröka sig utan min inblandning. Trädgårdsnattviolen finns numera i min trädgård för gott. Ibland får den fröa av sig och året efter bäddas trädgården in i ett blålila doftande moln i juninatten.