Odjur

Att bli med trädgård innebär utan undantag att också bli med odjur. Så kommer den lidelsefulle trädgårdsamatören alltid att ha sina lyckligaste stunder under vinterns läsning av frökataloger. Då, och bara då, kommer trädgårdsamatören att ensam råda över sin odlingslott i livet.

En trädgårdsamatör vet att uttrycket ”Herre på täppan” är om inte rent ljug, så en sanning med modifikation. Ety det myntats mot bättre vetande. Med stor sannolikhet av någon - troligen stadsbo - som inte lärt känna vare sig pingborre eller vattensork. För om djungelns lag är att äta eller ätas, så lyder trädgårdens lag: Om någonting kan ätas, så kommer det alltid att finnas någon som med glädje gör just detta. Att ha en trädgård är att driva restaurang, det är lika bra att inse faktum.

Den trädgårdsägare finns inte, som inte förbannat allt mellan nematoder med smak för potatis, till alkoholiserade älgar med smak för jästa äpplen. För det som odlas utsöndrar dofter. Och dofterna är trädgårdens egen neonreklam för allt och alla med smak för hortikulturens delikatesser.

Ibland undrar jag om inte jag själv utsöndrar någon sorts odlarferomoner redan när jag väljer och vrakar bland fröpåsarna. För så fort jag under några varma försommardagar petat fröna i jorden kan jag riktigt förnimma hur startsignalen går i kvarteret:
- Ah, säger sniglarna njutningsfullt till varandra, det vankas isbergssallad i Grepens trädgård i år igen! Och så rättar de in sig som järnfilspån över magneten och sätter full fart framåt.

Andra har sina vägar mera sporadiskt förbi, men visar icke desto mindre sin uppskattning av allt som dukats fram. Att få en rådjursfamilj på visit en tidig aprilmorgon resulterar utan undantag i en sorglig syn. Omsorgsfullt dekapiterade tulpaner kan ju få den mest entusiastiske trädgårdsamatör att överväga byte av hobby. Eller åtminstone asfaltering och stenläggning.

Men så en vårdag är jag ute och städar upp efter vintern och dyker in under det stora buskaget. Överraskad finner jag mig stående på noslängds avstånd från den allra sötaste lilla Bambi. Det lilla djuret tittar upp på mig med en förtröstansfull blick i de stora bruna ögon. När den första häpnaden lagt sig, retirerar jag sakta för att lämna den lilla varelsen ifred. Jag ägnar mig sedan finkänsligt åt trädgårdens baksida, tills dess att mor och barn lyckligt har återförenats. Då är jag glömsk av att jag kommer att vilja slå ihjäl den på fläcken när nästa års, ännu outslagna, tulpaner försvinner in i det söta lilla gapet.

Hepatica noblis

I solnedgångens sista strålar glöder blåsipporna. Jag har hört sägas att blåsipporna är "unga" i floran och att det är därför de är så variabla i färgen. Själv får jag aldrig nog av det blåa. Ett hav av gult är på sin höjd uppiggande. Ett hav av blått är för att försjunka och meditera i. Många blåsippsvändor blir det innan dagen är slut.

Galathofil kapitalism

För den som gillar att se en snabb tillväxt på tillgångarna är släktet galathus ett måste. Mycket riktigt så har också mina fjolårstuvor av tusenbröder blivit blombara till min oförställda förnöjelse.
Lustigt egentligen, man kan inte snabbt nog önska bort det vita i trädgården, så är man där igen och ska ha det vitt, vitt, milsvitt.

En strålande helg med stekande sol fick spännande saker att hända i trädgården. Åtskilliga grannar i kvarteret tog även dom tillfället i akt att slå ut i vårvärmen. Och så till sist det ultimata vårtecknet: Om våra pollentäppa näsor så tillåter, kan vi dra ett djupt andetag och insupa atmosfären från nejdens första utegrill. Nu är det vår!